Gita Mehta: Klättra och kana


Ormar och stegar
av Tomas Löfström

Gita Mehtas litterära bidrag till det indiska femtioårsfirandet 1997, Snakes and Ladders, består av ett antal personligt vinklade berättelser, essäer och reportage om det moderna Indiens framväxt. En del av texterna har tidigare publicerats i amerikanska och europeiska tidskrifter och magasin och det är rätt uppenbart att boken är avsedd för västerländska läsare.

Gita Mehta är med sin speciella närhet och distans till den indiska verkligheten väl skickad att skriva en sådan bok. Född i början av 40-talet utbildades hon i England och har sedermera under lång tid varit bosatt i USA; hennes man är förlagsredaktör på Alfred A Knopf i New York. Som journalist och dokumentärfilmare har hon dock under årens lopp gjort åtskilliga reportage om Indien.

Hennes författarskap är sparsamt men mångsidigt. Redan 1979 kom Karma Cola, en med tiden smått klassisk satir över hippie- och Coca Cola-kulturen i Indien. Raj, 1989 (på svenska 1990), var en brett upplagd historisk roman om mogularvet och den brittiska kolonialismen. Romanen A River Sutra, 1993 (Narmadas sång, 1994), skildrar med lågmäld intensitet myter, människor och livsöden kring en av de stora indiska floderna.

På svenska, i Thomas Anderssons översättning, har Snakes and Ladders fått den lite fåniga titeln Klättra och kana. Men det kanske är det gängse svenska namnet på det indiska tärningsspel som bland annat består av ett oförutsägbart klättrande uppför stegar och kanande nedför ormar, en allegorisk - och förvisso inte invändningsfri - bild av den indiska nutidshistorien som en sorts slumpmässig berg-och-dalbana.

Gita Mehta utgår från sin egen barndom och uppväxt i en familj av välsituerade frihetskämpar som efter 1947 kom att tillhöra nationens elit. Föräldrarna dansade på trendiga inneställen som Roshanara Club och körde Sunbeam Cabriolet längs New Delhis avenyer; fadern, fängslad av britterna, blev sedermera chefsminister i delstaten Orissa.

Hon skildrar det moderna indiska samhället med breda penseldrag: från Nehrus femårsplaner och statskontroll till 90-talet med dess marknadsekonomiska reformer. Hon lägger stor vikt vid demokratin, "mirakulöst" manifesterad gång på gång vid varje nytt parlamentsval trots politikernas opportunism och självgodhet. Hennes beskrivning av Indiras diktatur 1975-77 är oförsonlig: "Skapat ur en dröm om ickevåld skulle Indien bli ett land av beväpnade razzior och lönnmord, skottsäkra sköldar och poliskedjor och bomber."

Men Gita Mehtas Indien rymmer mycket mer, och förtecknen är oftare kulturella än politiska. Hon skriver om Ayurveda och indisk filosofi, om kärleken mellan Radha och Krishna och om dagens äktenskapsannonser, om författare som Tagore, Narayan och Desani (All about H Haterr), om de kastlösas organisering, Chipkorörelsen (trädkramarna) och SEWA-banken (de skuldtyngda fattigböndernas egen bank). Hon intervjuar lumpsamlare på en soptipp utanför Delhi. Hon diskuterar estetik och heminredning och karakteriserar med exilindierns en smula konfunderade von oben-attityd det indiska familjehushållet som ett amöbaliknande kaos: "Det befinner sig alltid i ett tillstånd av förfall och uppbyggnad på en och samma gång."

Kanske gäller den senare iakttagelsen, oavsett betraktarens attityd, Indien och den indiska kulturen och identiteten överhuvudtaget: pluralismen, paradoxerna, assimileringsförmågan. Motsättningarna och mångfalden som en tillgång snarare än ett problem. Bristen på homogenitet, skriver Gita Mehta, "är för mig själva kärnan i det indiska kynnet och landets största styrka".

Hon citerar Mark Twain som en gång skrev att Indien är "historiens moder, sägnernas mormor, traditionens gammelmormor". Dagens Indien är emellertid också, som alla vet, en industristat med stark ekonomisk tillväxt, köpstark medelklass, avancerade forskningsprogram, politisk korruption, religiösa motsättningar och sociala klyftor. Det märkligaste med detta märkliga Indien är kanske när allt kommer omkring att det fortfarande finns, som statsbildning, nation och begrepp.

"Ibland", skriver Gita Mehta, "verkar det som om vi indier hade hoppat över de smärtsamma stadier som andra länder genomlidit, hjälpta av stegar som vi inte haft någon rätt att förvänta oss. Andra gånger har vi blivit slukade av det förflutnas mardrömslika ormar och upptäckt att vi efter femtio år av självständighet återigen befunnit oss på ruta ett."


Tomas Löfström 1998


Gita Mehta. Klättra och kana. Övers. Thomas Andersson. Wahlström & Widstrand, 1998.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström